Hej

Du är han, med det där lilla extra. Har alltid varit och kommer alltid vara den person som ligger mig närmast hjärtat. Det är sjukt egentligen att alla jag träffar omedvetet jämförs med dig direkt, jag har haft det bästa och tänker inte nöja mig med något medelmåttigt. Alla killar som passerar mig och lägger märke till mig finner jag inget intresse för, dom är inte du så enkelt är det. Du kommer alltid vara du, för mig. Soulmate kanske, vad vet jag men jag har inte släppt allt än känns det som. En del säger att det bästa sättet att komma över någon på är att vara med någon annan, i helvete heller! Tror inte ett dugg på det, tänker inte prova heller för jag kan mig själv så pass bra. Det skulle bara bli värre. I'm not that girl.

Vet du, ibland känns det som att du ångrar allting med mig att jag var den ultimata mallen för hur en dålig flickvän ska vara. Fan vad vi bråkade, hatade det men vad gör man när locket läggs på hela tiden och inga känslor får komma ut när dom behöver det? Jo man skriker och du håller för öronen, jag förstår helt och hållet. Det gick bara runt och runt. Men jag ska inte bara lägga allt på mig enbart, vi var faktiskt två i förhållandet och mot slutet kändes det inte så det var därför jag blev som jag blev.
Har du aldrig känt känslan av att tappa greppet? Så kändes det för mig, som att jag tappade dig och du gled längre och längre bort, egentligen ska man bara vara tyst och ta lite avstånd själv, ge lite space åt den andra men jag tänkte inte så då. Jag vara bara tvungen att rädda det som höll på att gå förlorat. Istället sköt jag dig längre och längre ifrån mig.

Man vet inte vad man har förrän man förlorat det, så sant så sant. Det svider inuti att bara tänka tanken på att du inte längre är min och att någon annan kan få dig, mitt allt. Skulle bli förkrossad, mer än vad jag redan är. Jag vill vara den där tjejen som du föll för, jag vill vara hon som har allt du vill ha, ja var henne, jag är men ändå inte. Men jag vill. Du skulle bara veta hur mycket jag vill att du ska se på mig igen och tycka att jag är fin och speciell. Så som jag ser dig.

Jag saknar dig varje dag, tänker på dig med jämna mellanrum och önskar att du var hos mig. Allt jag har kvar av oss är katten vi skaffade tillsammans som du inte längre bryr dig om och en massa bilder att stirra på. Du som lovade att du aldrig skulle lämna mig själv att ta hand om honom. Vad är jag nudå? Du vill knappt komma över och träffa honom. Jag vet att du går på högskolan men glöm inte att jag har gjort det också i över ett år innan jag träffade dig, jag pluggade och jobbade samtidigt ändå hade jag tid för annat, sånt som betydde något. Så när du säger att du inte har tid över att träffa din katt eller mig så är det så enkelt som så att du inte vill. Du är hellre och går på stan eller sitter vid datorn hemma eller träffar vännerna du fått därborta och festar järnet än att spendera lite tid med oss. Vill man så kan man, det gäller alla och du är inget undantag. Önskar bara att jag slapp allt det, alla otrevliga konversationer och ignoranta beteenden av dig. Men nej, jag får ta skiten för du tänker inte längre än så. Tyvärr.

Om du hade brutit med mig och sagt att du inte ville ha något med mig att göra då hade jag fått acceptera det, men att göra slut med mig och säga att du alltid kommer finnas där som min bästa vän och sen bara försvinna och bete dig som en idiot gentemot mig är inte okej. Det är inte lätt att hantera för mig. Så snälla tänk dig för. Jag vill inte fälla mer tårar.

Sist men inte minst, jag vill inte bråka, tjata eller något allt jag vill är att vara med dig och ha kul. Jag har lärt mig mer än du tror och tamefan jag har lyckats gå ned i vikt. Kanske försent nu men jag har iaf gjort det. Jag är ingen dålig människa, jag lär mig av misstagen. Men du får inget veta om du inte lär känna mig på nytt. Bara ge mig den chansen och jag skulle bli världens lyckligaste.

"Armand Van Helden - I wan't your soul", kommer du ihåg?

Hur som helst, jag saknar dig.