....

Jag vet varken ut eller in längre, hur jag känner eller hur jag mår. Trodde jag hade allt under kontroll men så verkar inte vara fallet.

Och DU, DU av alla människor är jävligt snabb med att kasta skit på mig minsta chans du får.
Så fort jag gör något som inte passar är du där och kommenterar och gnäller, som att det inte räcker som det är? Jag vet att jag inte är värd ett skit i dina ögon längre du visar det rätt bra, tror aldrig riktigt jag har varit det någon gång om jag ska basera det utifrån hur du beter dig numera.
Jag är bara jag, kanske ingen i dina ögon men iaf någon i andras. Allt känns så tråkigt bara, hur du gång på gång ser till att göra det klart för mig hur dålig jag är jämfört med alla andra, vilken jobbig människa jag är som bara stör och är i vägen ändå vill du inte att jag försvinner någonstans.Och hur bortgjord blir man inte när man väl ger dig chansen att träffa din katt som du påstår dig älska så och du bara skiter i det och kommer med bortförklaringar som att "du har inte tid, det är mycket just nu osv..." när du kan knalla runt på stan och umgås med vänner på din lediga tid, det betyder på ren svenska = jag vill inte träffa dig! Jag är inte dum men du är som inte kan vara ärlig mot mig efter allt vi haft.

Du är inte dig själv längre och jag, jag är ingenting.

Går väl och hoppas på att du ska tänka på mig någon gång och bara knacka på min dörr. Att jag inte ska behöva fråga om du vill utan att du faktiskt vill hälsa på själv. Skulle bli så himla glad...saknar dig.