Det blir fan aldrig som man tänkt sig, aldrig som man vill. Och jag är ett stort klantarsel, dum och alldeles för nyfiken. Bästa vänner var det va? Verkar inte som att det kommer bli så, någonsin. Pojkvän, flickvän är för längesen förbi och jag hatar allt som är just nu. Allt jag har är katten, och han är inte mycket gladare han. Vi gick från tre till två och snart är det bara jag kvar.
Känner mig sårad och totalt bortgjord. Du river ner allting jag byggt upp så fint, med flit!
Och du håller med alla som pratar, innerst inne är du precis som dom för du föll för trycket och du lider inte av det för den som får ta alla smällarna är jag för jag föll för dig. Föll för dig.
Jag vill bara vara den du kan prata med och öppna dig för.
Jag är ingen dålig person bara för att jag försöker.
Ogilla mig hur mycket du vill, blocka mig överallt. Vad helst som gör dig lycklig men kom inte sen och ta bort det och börja prata med mig igen.
Jag finns här nu, inte sen.
Alla gör fel, stora som små men oavsett storleken på felet är det till för att rättas.
Låt mig rätta till det.
Vi skulle aldrig släppa taget, vi skulle alltid finnas där för varandra.
Men vart fan är vi då!? Vi behandlar varandra som två okända människor fast vi känner varandra bättre än någon annan.
Vad hände med oss?
Jag saknar min bästa vän, är det så fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar