Melankoliskt.

Sitter här hemma i ensamheten och lyssnar på Kentlåtar från förr.
Nu spelas "Chans" i låtlistan, jag borde inte reagera på den efter så lång tid
men jag rycker till inuti så fort jag hör den.
Antar att den etsat sig fast.

Jag sitter och tänker på dig just nu, på oss och hur det kommer bli.
Jag kan inte vänta hur länge som helst, jag kan bara inte stå ut så länge som du vill.
Om du ens vill någonsin.
Och din negativitet kväver mig, fan jag försöker ju åtminstone ellerhur!?
Det känns som att det enda som skulle få mig på fötter igen
är att flytta från stan helt och hållet,så långt bort jag bara kan komma
där inte en jäkel känner mig eller vet någonting om mig.
Det känns som att börja om är enda lösningen, med eller utan dig.
För så vitt jag vet är du inte så pigg på "oss" längre.
Du är väl trött du med?

Saker förändras, det gör dom verkligen.
Och det är meningen att man ska växa med förändringen
och bygga vidare på den, utvecklas.
Men varför känns det som att vi är kvar där vi sa
att vi skulle bort ifrån så fort vi bara kunde?
Kan du förklara det för mig?
Det har gått så lång tid kvar nu, men ingenting är alls bra så som jag ser det.
VI är inte bra, om det bara är periodvis eller permanent vill jag skita i känns det som!
För vi pratar, pratar och pratar men kommer aldrig fram till något annat än att vi måste
bättra oss gentemot varandra, men inget absolut ingenting händer!

Och för en gångs skull lägg inte allt på mig, jag vet att jag gör fel, det gör vi båda två.
Gång på gång på gång, och det är alltid lika deprimerande
och tårfyllda stunder som möter oss på vägen.
Jag vill bara inte ha det så.


T / - Låt mig leva med ett leénde på läpparna om så bara för en dag.
Dränk inte mina planer i negativitet är du snäll, älskade vän.