Det rullar.

Jag tror jag håller på att bli sjuk, jobbar ihjäl mig och vilar för lite. Tiden räcker verkligen inte till, till det man vill göra. Jag blir rastlös fast jag är alldeles för trött för att egentligen orka göra någonting annat än att sova, men sova kan jag inte göra. =/

Jobbar imorgon, börjar 07.15, en aning tidigt måste jag väl säga. Undra hur jag ska orka med resten av dagen? Imorgon är det fullbokat, har möte efter att jag slutat med chefen angående oss vikarier som ska jobba i sommar, några nya ansikten kommer säkerligen att dyka upp så det är bäst att man stannar kvar och går på mötet. När mötet är slut ska jag på något sätt få hem bilen, sen ta mig in till stan för att sedan ta tåget till Sthlm. Det blir att åka karuseller och kolla på In Flames som spelar, är inget direkt fan av dom måste jag säga, men jag hänger med som sällskap iaf, karuseller är ju det bästa jag vet! Wooooho! :D

Ska tillbringa några dagar på Lidingö, åker hem på söndag kväll. Dom säger att det ska bli fint väder, kanon då kan man bada. :) Jag som vanligtvis är jordens badkruka lyckades ta mitt första dopp i Mälarbaden idag, jag och Kristin hoppade i med kläderna på. typ. :) Fick ett riktigt ryck där, men det var skönt i vattnet faktiskt.
Vi får väl se hur vattnet är på Lidingö, lite djupare = lite kallare.

Nej, nu ska jag ta och sova. Har en lång dag framför mig imorgon.

Godnatt!

T / - som en vindpust åt fel håll, men det rullar.

Känslokaos.

Ja, här har man inte skrivit på evigheter. Men tiden räcker inte till tråkigt nog, det kan vara rätt så skönt att skriva av sig emellanåt. Som nu, jag känner bara för att få ned mina känslor (vad det nu är jag känner, det är i princip omöjligt att sätta ord på det) och kanske få lite lugn och ro i skallen, om så bara för en timme eller två.
Det skulle göra SÅ mycket just nu.

Det börjar väl med den irriterande tanken på hur jag ska ha råd med en egen lägenhet, allting tycks bara gå emot mig. Det känns som att ingenting fungerar på den fronten längre, men det är väl så det ska vara ibland antar jag, inget ska vara felfritt i ens liv verkar det som.
Och du mitt allt, vi som pratat så länge att när skolan är slut då är du fri och då ska vi bo tillsammans. Vad hände med det, vi är framme där nu, bara två veckor kvar sen är vi där, men allting verkar rinna ut i sanden och hela ämnet ignoreras så fort det kommer på tal.
Tråkigt måste jag säga, men vad gör man annat än att smälta det, hela förändringen?

; förändringen, ja!
Och den kommer när man minst anar det. All tid man har stått ut med alla regler, känns (helt ärligt) bortkastad på något vis. Du har hela tiden sagt -" håll ut lite till älskling, det är inte långt kvar nu!".... nu, är på god väg att förvandlas till då, som aldrig blev någonting.
Besviken är jag, men som vanligt : upp med hakan lille vän! =/

Jag drar en djup suck över själva tanken på att försöka lösa det här s.k. "problemet", kalla det vad du vill men ingenting är som det en gång var och det knäcker mig! Jag orkar inte ge mer, det är bara jag som ger och ger numera och du bara tar och tar men ger aldrig någonting åter.
Vi har försökt gång på gång på gång, känns det inte som att det räcker nu? Jag tycker att det får vara nog nu, den person jag blev så förbannat kär i tycks ha flyttat ut ur sitt skal.
Jag vet inte vad felet är eftersom du inget säger, så nu är det dags att du börjar prata för dig!

Jag orkar inte gå som en liten detektiv och försöka klura ut alla obesvarade frågor, det är inte sån jag är och det vet du. Så varför försöka få mig till att bli en sån?

Du vet vad jag har sagt och hur jag mår.
Det är nu eller aldrig, mer behöver jag inte säga.

T / - make it easy on me for once.